Siri Derkert, Fogelstadkören, 1943-1954
Vi är glada över att tillsammans med Södertälje Konsthall, Grafikens Hus och Statens konstråd organisera Samtidskonstdagarna 2019. Detta brev är vårt bidrag till ett kontextualiserande ramverk för höstens två dagar. Här ger vi, utifrån våra intressen, erfarenheter och kunskap att ge dig som läsare fler ingångar till Samtidskonstdagarna 2019.
Skissen ovanför denna text är gjord av konstnären Siri Derkert och avbildar en grupp som tidigt undersökte potentialen i kollektiv organisering för ett feministiskt och mer rättvist samhälle: Fogelstadgruppen. Med sin bas i Sörmland bedrev Fogelstadgruppen undervisning på sin experimentella självorganiserade skola Kvinnliga Medborgarskolan i Fogelstad 1925–1954. Skolan grundades till följd av den kvinnliga rösträtten som röstades igenom i sveriges riksdag 1918 och realiserades genom de allmänna valen 1921. På den kvinnliga medborgarskolan i Fogelstad samlades under tiden kvinnor från hela landet för att lära tillsammans. De kurser som hölls var utformade med syfte att utbilda kvinnor i sin nya roll och sitt nya ansvar som medborgare. Vid sidan av föreläsningar med inbjudna talare inom ämnen som historia, politik och reproduktiv hälsa, byggde skolans pedagogiska metoder på kroppslig erfarenhet och gemensamma upplevelser som synliggjordes och utforskades genom körsång, rollspel och rytmik. Författaren Moa Martinson beskrev sin vistelse på Fogelstad med följande ord: ”Här togs nya skikt av min hjärna i bruk”. Konstnären Siri Derkert kom till Fogelstad första gången 1943. Då tecknade hon bland annat Fogelstadkören som tillsammans med andra porträtt och avbildningar tjugo år senare kom att införlivas i den 145 meter långa hyllningen till Fogelstadkvinnorna, nere i Östermalmstorgs tunnelbanestation.
Formge förändring, skapa världar
Sedan 2011 driver Art Lab Gnesta en självorganiserad plats för experimentella kopplingar mellan konst och samhälle utifrån den lilla orten Gnesta i Sörmland. Vi skapar möten mellan konsten och konstnärerna, lokalsamhället, skolor, konstinstitutioner och andra som arbetar med konst- eller samhällsfrågor – både lokalt, nationellt och internationellt. Tillsammans med vänner och kollegor inom olika fält utforskar och undersöker vi samtidens utmaningar i en mängd olika konstellationer. Tillsammans föreslår vi andra vägar, världar och kompositioner för (lokal-)samhället såväl som konstfältet.
En forskare och tänkare som influerat oss och många av våra kollegor inom och bortom konstfältet är Donna Haraway. I sin senaste bok Staying with the trouble: making kin in the chthulucene skriver hon “It matters what matter we use to think other matter with”. Vi är övertygade om att konsten har en särskild förmåga att erbjuda, finna och utforska nya material att konstruera vår förståelse av verkligheten med.
Att just uppehålla sig vid eller vara med och skapa the trouble, att vägra lämna det komplexa och tacka nej till det enkla svaret oavsett hur frestande det är, förblir viktigt.
Någon som genom att förena teori och praktik försökt hitta strategier för att navigera i vår komplexa samtid är författaren och kvinnorättsaktivisten Adrienne Maree Brown. Brown publicerade 2017 boken Emergent Strategy: Shaping Change, Changing Worlds. En bok som utgår från Browns egna erfarenheter av socio-politiskt och aktivistiskt förändringsarbete och som antar formen av en självhjälpsbok. En självhjälpsbok för aktivister och självorganiserade som arbetar för en annan, mer jämlik, verklighet. Boken innehåller även flera användbara pedagogiska strategier och övningar.
Den ekologiska krisen och de många armarnas möjlighet
Under 2019 började vi bygga ett stort växthus i anslutning till våra utställningsrum på Art Lab Gnesta. Växhuset som på sikt kommer att smälta samman med hela huset påverkar redan verksamheten i grunden. Tillsammans med syriska hobbyodlare som kom till Gnesta 2015 och andra intresserade på orten undersöker vi förutsättningarna för att förflytta klimat. Växthusets solcellspaneler gör nämligen att klimatet inuti speglar det syriska klimatet med sina längre odlingssäsonger. Bland tomater, fikonträd och persilja utbyts och växer odlingskunskap fram. Konstnärliga referenser och personliga öden blandas i samtalen med fakta om odling och matproduktion. Här får den sörmländska Saqbatomaten en given plats tillsammans med andra växter från olika floror. Men växthuset blir också ett rum för sörjande. Där sorgen över förlusten av olika klimat kan samexistera och möta varandra.
En varelse vi brukar återkomma till i våra försök att föreställa oss och förmedla bilden av kollektiv organisering är bläckfisken. Bläckfisken är en av alla varelser vi delar livet på den här planeten med. Förutom att vi lever i vitt skilda habitat, så tänker vi också annorlunda. Bläckfisken är nämligen den enda varelse vi känner till som har omkring en tredjedel av sin hjärna utspridd i sina åtta armar. Varje arm tänker och känner, i autonomi, samtidigt som de alla är del av samma kropp. Det är som att föreställa sig att varje finger på den hand som håller i denna bok är en självförsörjande totalitet, men samtidigt del av en och samma kropp. Bläckfiskens kognitiva logik bryter våra föreställningar om hur information och perception flyter och fungerar. Det är som om bläckfisken förkroppsligar organiseringens själva princip: samarbetet mellan kroppens olika delar är avgörande för att någonting ska ske. Tillsammans, i rörelse, framåt.
Drömmen om institutionen och konsten som dubbelt ting
Vi befinner oss någonstans mellan kollapsen av en idévärld och framväxandet av en ny svårtolkad framtid. Föreställningar om det gemensamma, naturen, arbete, ekonomi och politik har genomgått och fortsätter genomgå genomgripande förändringar.
Vad konstitueras institutionen av och vad konstituerar den? Vad ska institutionen i fråga svara an på?
Begreppet ”institution” är etymologiskt sprunget ur det latinska verbet ”instituere”; att sätta igång eller etablera långsiktigt. Att förhålla sig till Institutionens etymologi öppnar för möjligheten att förhålla sig till institutionen som ett verb. Som ett pågående görande, som något i tillblivelse. Författaren Roy Scranton avslutar inledningen till sin Learning to Die in the Anthropocene: Reflections on the End of a Civilization med meningen “If we want to learn to live in the Anthropocene, we must first learn how to die”. Kanske kan vi överföra det här tänkandet på institutionen. För att lära oss att leva med, i eller genom en institution måste vi först lära oss att leva utan den. Under den första nätverksträffen organiserad av AOOO (Arts Organizations Out of Office) bjöd vi in konstnären Livia Pancu för att hålla workshopen How to kill an institution?. Workshopen utgår från de olika institutioner som finns närvarande i rummet. I mindre grupper, kartlägger de närvarande tillsammans respektive institutions svagheter och befintliga såväl som potentiella hot för att slutligen avliva samtliga institutioner närvarande i rummet. Det hela avslutas med att varje institution iscensätter ett publikt avskedstal. Att kartlägga hot och utmaningar genom ett omvänt perspektiv upplevdes som både frigörande och hjälpsamt. Scoret för Livia Pancus workshop publiceras tillsammans med denna och många andra texter i det kommande numret av vår tidskrift Fält som släpps i samband med Samtidskonstdagarna i höst. Använd det tillsammans med dina kollegor för att försöka få syn på utmaningar, svagheter och föreställningar kring vad institutionen ifråga ska vara an på.
Samtidskonstdagarna kan beskrivas utifrån begreppet ting, som ett samlande av människor kring gemensamma frågeställningar och intressen. Forskaren Stefan Jonsson reflekterade kring konstens dubbla funktion i sin artikel “5 saker konsten vet om demokratin” publicerad i Dagens Nyheter tidigare i år. Jonsson skriver mot bakgrund av Bruno Latours föreslagna “Dingpolitik”, en tingets politik som också är möjligheternas politik, istället för “Realpolitik” (verklighetssinnet). Latour menar nämligen att offentligheten bör liknas vid ett ting i den gamla nordiska betydelsen av ordet. En samling av människor, en manifestation av gemenskap i vilken samhället framträder. Stefan Jonsson skriver:
“Konsten är ett ting i denna dubbla mening av begreppet: ett föremål med förmåga att förvandla sig till en mötesplats, ett objekt som förefaller slutet och dött men som i tillägnelsens ögonblick springer till liv och aktiveras till händelse, samtal och diskussion. Den konstnärliga skapelsen och tillägnelsen inrättar så sett vad Hannah Arendt kallade ett ”framträdelsens rum” (space of appearance), där man delar varandras meningar. Detta rum var i hennes ögon det demokratiska samhällets begynnelse.”
Tillsammans med grannar, vänner och kollegor fortsätter vi genom konsten att föreslå andra vägar, världar och kompositioner för (lokal-)samhället såväl som konstfältet. Vi fortsätter att tro på konstens performativa förmåga att bilda snarare än att avbilda. Även om Fogelstadgruppen inte längre existerar så ekar deras krav på jämlikhet, solidaritet och rättvisa fortfarande idag. Inte minst genom allt det (ofta obetalda) arbete som idag utförs av utom-institutionella, självorganiserade grupper och sammanslutningar. Och under stenstaden finns Siri Derkerts anteckningar fortsatt bevarade, inristade i betongen.
Skrivet av Sebastian Dahlqvist utifrån otaliga samtal, diskussioner och gemensamma erfarenheter av att arbeta tillsammans med alla de vänner och kollegor som tillsammans utgör Art Lab Gnesta.
