Materialguide/Skulptur

Under arbetet med Green Lab-projektet har det blivit tydligt för oss att det inte finns några enkla lösningar, och att det största miljöproblemet ofta är bristen på grundlig kunskap. I projektets första fas inriktade vi oss på att identifiera och byta ut vissa miljöfarliga produkter. Detta arbete är visserligen viktigt, men kanske underordnat; det större problemet handlar snarare om att man använder fel metod vid fel tillfälle.
Dagens konstnär har vanligtvis inte sin bas i materialet utan i idén, och vi utgår också i denna text från gestaltningen av idén. Med det perspektivet blir materialet underordnat, och som vi ser det kräver detta arbetsätt mer kunskap än om man först lär sig att behärska ett material i grunden. I andra fasen vände vi därför på resonemanget: vi utgick ifrån målet – skulpturen eller objektet – för att anpassa formtagningsmaterialet och skulpturmaterialet till den givna uppgiften.

MATERIALGUIDE/SKULPTUR går här igenom begrepp och grundfakta inom skulpturproduktion och formtagning, och diskuterar dem i ett grönt perspektiv:

Negativ/positiv skulptering. I positiv skulptering (t ex vid modellering i lera, vax eller papier-mâché) arbetar man genom att lägga till material. I negativ skulptering arbetar man genom att ta bort material (i stenhuggeri och vid arbeten i trä eller frigolit etc). Ofta används bägge dessa metoder i ett och samma arbete.

Original. Det slutgiltiga konstobjektet är oftast inte originalet, utan en avgjutning och bearbetning av originalet. Ur miljösynpunkt är det bäst om originalet och slutprodukten är samma objekt; detta utesluter formtagningen, som ofta innebär en miljöbelastning.
Trä och gips är två av de absolut miljövänligaste materialen som finns. Som skulptör kan man använda sig av dessa genom att producera objekt direkt i trä, med negativ skulpturmetod – eller direkt i gips, med positiv skulpturmetod. Se också Formtagningsmaterial (nedan).

Formtagning. Då originalet inte lämpar sig för den slutliga användningen, är skulptören hänvisad till att ta form på objektet.  Att ha formtagning/framställning med i beräkningarna när man utvecklar sin idé är idag ingen självklarhet, men man har mycket att vinna på det. Formtagning är ofta den mest miljöbelastande delen av den skulpturala arbetsprocessen, och det är alltså där man kan göra störst skillnad! Eftersom det finns många formtagningsmetoder, är det viktigt att bemästra flera metoder för att kunna göra miljömässigt kloka val.

Släpp är en term inom formtagning. Enkelt förklarat så har en form släpp om inga vinklar underskrider 90°. Detta är gränsen mellan enkel och komplicerad formtagning. Att kunna analysera släpp på ett objekt är avgörande för att ha förutsättningar att ta miljöriktiga val – något som kräver erfarenhet, sinne och skolning.

Geometriska former bygger på räta plan och enkla kurvor, och byggs vanligen med formplyfa (ytbehandlad plywood). Ofta kan man bygga objektet direkt som negativ form, utan att ha ett original.

Formplyfans tätskikt innehåller fenol, som är ett petroleumbaserat och giftigt ämne. För att undvika detta kan man använda obehandlad plywood som man oljar in med linolja. Det ger inte samma exakta resultat, och cialis kräver därför lite mer efterarbete. Å andra sidan är det en mycket miljövänlig metod. Formplyfa går att använda för allt från små objekt till sådana av mycket stora mått. Tekniken fungerar också bra för serietillverkning. Materialet går också att återanvända i nya formbyggen.

Organiska former är det mest utmanande för såväl konstnären som miljön. Så fort man går från en slät till en välvd yta blir framställningen mer komplicerad; man kan inte längre använda sig av industriellt framtagna material, som t ex plywood, utan måste skapa både original, form och färdigt objekt.

Serietillverkning. Detta är ett tydligt vägval i formtagningsprocessen: att göra en enkel kopia av ett objekt, eller att göra en hel serie innebär helt olika materialval. En form för serietillverkning behöver vara hantverksmässigt välgjord i robust material för att tåla upprepad användning.Vanliga material som används inom serietillverkning är formplyfa, glasfiber, silikon och Jesmonite.
Ur ett miljöperspektiv är det klokt att ta detta beslut tidigt i processen så att man slipper svinn och repetition. Om man tvingas göra om formen under produktionen för att den inte håller, så är det en typiskt onödig miljöbelastning. Detta är en vanlig miljöfälla inom skulpturframställning!
Man skall också ta med i beräkningen, att ju mindre man behöver bearbeta de tillverkade objekten efter gjutning desto bättre.

Formtagningsmaterial. Det finns många formtagningsmaterial, och att som konstnär behärska så många som möjligt är (som redan nämnts) avgörande för att kunna göra miljökloka beslut. Ett gott råd är att alltid utgå från gips, och sedan göra avstickare därifrån när gipsen inte är tillräcklig för att lösa problemen!

Gips är ett vanligt förekommande mineral, som till och med används i livsmedel under benämningen E516. Den kemiska benämningen för gips är kalciumsulfat (CaSO2). När det gäller formtagning är gips ett beprövat och mångsidigt förstahandsalternativ.
Om ett objekt har släpp (se detta begrepp), så kan man göra en enkel gipsform. Man kan också dela upp gipsformen i två eller flera delar, och därigenom få släpp i varje del för sig. Detta är en gammal och beprövad metod, som än i dag står sig väl. Man kan göra hur komplicerade gjutformar som helst på detta sätt, och tidsmässigt går det ofta snabbare på grund av gipsens korta härdningstid.
Däremot kan det vara svårt att gå upp i skala, då formen blir mycket tung i förhållande till sin storlek. Det är också en tekniskt svår metod som kräver erfarenhet.

Gips ägnar sig inte så bra till serietillverkning, exakta gjut eller storskaliga objekt. När gips inte går att använda så gör man ett medvetet val i annan riktning.

Källsortering/återvinning: Fyllnadsmaterial.

Gipsbinda består av gles bomullsväv och gips, och är ett material framtaget för sjukvården där det används för att fixera brutna ben. Bomullsväven armerar gipsen och gör den starkare och något flexibel.

Inom skulptur används gipsbinda flitigt och har många fördelar – t ex vid direktavgjutning av människa eller objekt, eller vid stora avgjutningar. Resultatet blir inte helt precist, och kräver ofta efterbearbetning. Gipsbinda kan användas för att göra lätta och starka kappor till silikonformar, eller som stöd vid formtagning med alginat.

Ett alternativ till gipsbinda vid lite större arbeten är att förstärka gips med säckväv.
Källsortering/återvinning: Fyllnadsmaterial.

Jesmonite och Acrystal är syntetiska, starkare versioner av det ganska sköra gipset. Ofta används dessa i kombination med glasfiber. Materialet används för att göra starka men lätta kappor till silikon, men kan också användast till direktframställning av skulptur. Ett problem är att Jesmonite/Acrystal tillsammans med glasfiber inte kan tas om hand för återvinning, utan måste lämnas till deponi.
Vanligt gips som blandas med trälim ger ett mycket hållfast material, som fungerar som ett miljövänligare substitut för Jesmonite. Glasfiberarmeringen kan då ersättas med säckväv – se nedan.

Säckväv är en gles väv av grovspunna naturfibrer av jute, hampa eller lin. Säckväv fungerar ofta mycket bra som ett billigare och miljövänligare alternativ till glasfiber!

Frigolit är idag ett mycket vanligt konstnärsmaterial. De praktiska fördelarna är många: materialet är extremt lätt och lättbearbetat, och det har också en beständighet som gör att man kan bygga objektet direkt (utan formtagning) kring en kärna av frigolit. Ytskiktet skapas sedan genom att kärnan täcks med exempelvis gips, Jesmonite, betong eller plast.
Ur miljösynpunkt är frigolit däremot mindre bra. Materialet består av polystyren, en petroleumbaserad plasttyp som tyvärr används flitigt inom konstproduktion likaväl som i samhället i stort; hus och kylskåp isoleras med polystyren, och det finns i våra möbler och madrasser, bland mycket annat. På 70-talet, när materialet började användas av konstnärer, så skar man i det med hjälp av en glödtråd. Det är en metod som frigör en mängd gifter och orsakar cancer. Niki de Saint-Phalle (i Sverige kanske mest känd för ”Paradiset”, de stora och färgrika figurerna utanför Moderna Museet i Stockholm) blev ett av offren för denna arbetsmetod.
Green Lab har ännu inte funnit någon bra ersättning för frigolit. Det har börjat dyka upp förpackningsmaterial tillverkade av organiskt material som majsstärkelse, men dessa produkter går ännu inte att få i stora block och de är också känsliga för vatten.
Att få bort frigoliten helt från den konstnärliga processen vore önskvärt, och på sikt säkert möjligt!
Källsortering/återvinning: Plast.

Silikon (även kallat silikonelaster) är ett samlingsnamn för oorganiska polymerer baserade på kedjor av kisel och syre, ibland i förening med organiska kolväten. Silikon används särskilt då man behöver göra exakta eller komplicerade gjutformar. Efter gjutning är silikonen elastisk, och kan därför användas för att lösa komplicerade formtagningsproblem. Det är också ändamålsenligt för serieproduktioner eftersom materialet är slitstarkt. Gjutformarna görs då med en omgivande kappa av något hårdare material, för bättre stabilitet.
Det finns många olika slags silikoner, som är mer eller mindre giftiga. Vissa silikoner kan skada vattenlevande organismer om de hamnar i naturens vattensystem. Fråga alltid efter korrekt och detaljerad produktinformation!
När man – efter noggrant övervägande – kommit fram till att silikon är det mest ändamålsenliga materialet, bör man fokusera på materialåtgången. Med genomtänkta rutiner i verkstaden kan miljöpåverkan minimeras. Var särskilt uppmärksam på formtjocklek och spill! Istället för att göra silikonformen slitstark genom tjocklek kan man förstärka en tunnare silikonform med säckväv under gipskappan. Silikonen kan då penslas på i tunna lager, och därefter täckas med silikonindränkt säckväv. Till mindre silikonformar kan man göra kappor av gipsbinda och får då en mycket lätt och stark form.
Källsortering/återvinning: härdad silikon källsorteras som plast.
Tomma burkar och ohärdade rester källsorteras som miljöfarligt avfall.

Återanvändningsbar silikon. Detta är en grupp silikoner som går att smälta ner och gjuta på nytt – ett bra alternativ för konstnärer som gör många olika gjutningar och har utrymme. De är svårare att arbeta med än andra silikoner, då de kräver erfarenhet och träning. Men när man väl behärskar metoden minimeras både spill och miljöpåverkan.

Latex. För mindre formar kan silikon ersättas med latex, ett naturmaterial som framställs av kautschuk-trädets sav. Idag finns det även syntetisk latex.
Latex är betydligt miljövänligare än silikon. Den kan ibland vara utspädd med ammoniak, och bör då bara användas i väl ventilerade lokaler. Latexens nackdel är att den har ett visst krymp och därför inte är lika funktionell som silikon till storskaliga skulpturer. För små objekt är den mycket bra och har också kortare härdningstid än silikon.
Källsortering/återvinning: Plast.

Alginat är ett formtagningsmaterial som framställs med alger som bas. Alginat är en organisk produkt som är helt giftfri och biologiskt nedbrytningsbar. Alginat ger dessutom de i särklass bästa avgjutningarna. Detta skonsamma material används ofta för att gjuta av kroppsdelar – bland annat används det av tandläkare för avgjutning i munnen. Det är till och med möjligt att gjuta av ett öppet öga!
Alginatformar härdar snabbt, vilket ofta är en fördel. Men också den naturliga nedbrytningen går fort. Gjutformen klarar sig bara ca 24 timmar – efter den tiden riskerar man att formen imploderar.
Det är svårt att gå upp i skala med alginatformar, då materialet inte kan bära sig själv i större gjutningar utan faller samman. Man kan då använda sig av gipskappa som stöd.
En annan utmaning med alginat är att materialet är dyrt.
Källsortering/återvinning: alginat kan läggas i komposten efter användning.

Plast är ett komplicerat område, där mycket forskning pågår och utvecklingen sker fort. I detaljhandeln finns idag inte många miljövänliga alternativ till plast. Man är hänvisad till att använda tvåkomponentsplaster med mycket stor miljöpåverkan. Detta bör göras endast när alternativa material saknas, och med stor försiktighet.
Många nya material är på väg, både plaster baserade på stärkelse från växter (t ex majs) och återvinningsplaster.
Som konstnär kan man kontrollera vilken typ av plast som används när man arbetar med underleverantörer. De miljövänligare plasterna är än så länge dyrare; för att de ska bli billigare krävs att konstnärer och beställare efterfrågar alternativ till dagens miljöfarliga plaster, och börjar använda dem. En bra arbetsmetod kan vara att presentera två alternativa framställningsmaterial för kunden – med prisuppgift – vilket öppnar för att göra ett klokt miljöval.
Källsortering/återvinning: Plast.

Betong används i stor utsträckning inom skulptur. Dess främsta egenskap är att den är otroligt tålig för väder och vind och därför tål att stå utomhus. Framställning av cement – som är den aktiva komponenten i betong – kräver mycket energi. Cementen är också frätande innan den härdat. I färdig betong är dock miljöpåverkan liten.
Volymerna som används inom skulptur är mycket små, i jämförelse med byggnationen inom arkitektur. Som slutprodukt i konstproduktion måste det anses vara ett bra val.
Källsortering/återvinning: Fyllnadsmaterial.