Gränsens språk, språkets gränser – Meira Ahmemulic & Sophie Vuković

Publicerad: 1 december, 2017
Gränsens språk, språkets gränser – Meira Ahmemulic & Sophie Vuković

16 december – 4 februari 2017

Vernissage 16 december, 12-16
Utställningen har öppet fre-sön 12-16 t o m 4 februari.

I utställningen Gränsens språk, språkets gränser vrider och vänder konstnärerna Meira Ahmemulic och Sophie Vuković på begrepp och föreställningar om identitet, hemhörighet och språk. Författaren och översättaren Mara Lee skriver i sin avhandling När Andra skriver: Skrivande som motstånd, ansvar och tid följande om språkets rörelse “[…]Men ord rör sig. Rörelse i sig är varken poetiskt, performativt eller politiskt. Men att spåra, följa och lyssna på rörelsen utgör en del av ett politiskt/poetiskt/performativt språkligt arbete.”

I stora salen presenteras Något fint måste hända och Crnogorci/Montenegriner av Meira Ahmemulic. I Något fint måste hända vävs konstnärens historia och erfarenheter samman med en ung författares sökande efter ett bättre liv i Amerika, föreställningar om migration och konstfältets exkluderande strukturer. I filmen Crnogorci/Montenegriner ser vi konstnärens pappa sittandes i en soffa, munnen rör sig men vi hör honom inte. Han är fråntagen sin röst och i dess ställe hör vi berättarrösten presentera fördomsfulla och stereotypa föreställningar om montenegrinska män. I saklig ton beskrivs de som opålitliga, kriminella och arbetsskygga.

Litteraturvetaren Homi Bhabha beskriver stereotypen som en språklig kategori som består av ett språk som har stelnat: “Stereotypen är inte en förenkling på grund av att den skulle vara en falsk återgivning av en given verklighet. Den är en förenkling för att den är en hejdad, fixerad form av representation”. Stereotypen görs alltså genom upprepningar av en förstelnad och konstruerad förlaga utan original.

I filmen Ett språk måste vinna utgår Meira Ahmemulic från sin högstadieskola och utforskar det svenska språkets krav, fördomar och våldsamhet. Men samtidigt som det är i språket gränser dras upp och legitimeras är det i och med språket som våldet kan hållas på avstånd.

I den mindre salen presenteras Sophie Vuković’s film Shapeshifters. Filmen börjar och slutar i den stora antirasistiska manifestation som 2013 hölls i Kärrtorp. Där får Vuković syn på filmens “du” med vilken hon för en flerspråkig dialog om uppväxt och identitet. Genom att blanda arkivbilder, iscensättningar och bilder från sin familjs vardag skapar Vuković en bildvärld som i sin form gestaltar den splittring filmen beskriver.

Genom att utforska föreställningar om uppväxt, identitet, tillhörighet och språk bortom stelnade begrepp och fixerade kategorier erbjuder utställningen nya sätt att se.